Fiamiia

 

Ni har alltid funnits där för mig, även fast jag säkerligen mer än hundra gånger dämt dörren i ansiktet på er när ni bara velat veta hur jag mår, hur jag har det, gömt mig på rummet, petat i maten, skrikit, "rymt" iväg från alla problem och skadat mig så mycket på olika sätt...hela den här resan började redan när jag var elva-tolv år och du mamma ringde det där samtalet, slängde ut vågen, du och pappa som fick se mig förvandlas till en trasig liten docka, gjord av porslin, se kilona rasa...minns inte så mycket mer än det att jag vet att ni alltid kämpat för mig, alltid! Jag har stängt er ute, försökt skydda er från mig, från mitt men vi är en familj och jag kunde inte vara mer glad att ni finns vid min sida, att jag valt att släppa in er, även om det gör ont för vill inte att ni ska tro att ni gjort något fel, för det har ni inte ni är bäst, utan er och hjälp från nära och kära skulle jag antagligen inte suttit här och skrivit detta just nu. Jag älskar er mer än allt i hela världen, ni är det finaste jag har och jag ska göra allt för att inte göra er besvikna, det är tufft men försöker....ibland kanske mer och ibland kanske mindre och ibland spelar den där viljan mig ett spratt, vill, vil inte osv. förlåt för det!