Fiamiia

Jag fixade det inte, hade hoppats att allt skulle lugna sig, hjärtat skulle sluta slå i hundra nittio och jag bara skulle få somna, men så vart icke fallet. Ville men vågade inte gå upp till mamma trots att jag inget hellre ville än att hon skulle komma ner. Hörde att hon fortfarande var vaken trots all klockan närmade sig halv två. Försökte övertyga mig själv att om jag blundade hårdare skulle jag snart somna, men insåg snart att det inte skulle funka, paniken ville inte lämna mig. Tvekade men skickade ett desperat sms till mamma " jag behöver dig". Blundade igen och väntade på respons...och väntade. Blev lättad när jag ÄNTLIGEN hörde hennes steg i trappan. Hon tog en filt och satte sig nedanför min säng, där hon säkert fick sitta mer än en timme. Jag pratade och skrattade nog till och med, lättare än att gråta och så länge jag pratar skrattar eller gråter så andas jag. Vet inte hur länge hon satt där, men vet att jag berättade att jag slutat med min medicin och allt annat jag oroade mig för, sa åt henne att hon inte fick gå, försökte blunda, klockan närmade sig säkert tre innan hon lämnade min sida och jag somnade nog ganska snabbt där efter. Mamma min fina lilla mamma! I vått och torrt.



Ska försöka sova och fortsätta kämpa för att inte spy.
Nu blir det mumintrollet, alltid mysigt att somna till.
Lilla my hjärta mig.