Fiamiia

Först och främst tusen tack för alla gratulationer! Blir så glad :)

Oj oj oj vilken dag det blev,vart till och med lite för mycket, framförallt var det nog så att det vart för mycket kärlek och omtanke att jag blev helt överrumplad, var lilla jag värd all denna uppståndelse? Denna kärlek? Det var i alla fall överlag en fin dag. Fick jätte många fina presenter och mamma, mormor och lillebror kom hit en sväng på kvällen och jag fick ännu mer fina presenter ....tack!

Oj oj i förmiddags var jag skakig och svimfärdig av ångest,tog dåliga beslut, grät in public och tårarna hade inget stopp... Dem bara kom och fortsatte komma allt blev bara jätte jobbigt och för mycket, det var nog behövligt och jag fick tröst av världens finaste Madde, tack!

Dock tog jag ett riktigt bra och klokt beslut igår om att delta på vårruset i sista sekund, bästa val jag gjort sedan jag kom hit. Endorfinerna flödar och jag glömmer bort att jag faktiskt är en tjej som älskar att träna. Klarade en PW med rejäl slutspurt på under timmen. Satsade egentligen på 50 minuter men kom in på 57-58, det var så sjukt roligt och jag är i extas, nu ska jag försöka somna och i morgon är det födelsedags dags, hjälp! Haha! Åren bara rusar i väg...

Har redan tagit två doser av VB (vidbehov) doser idag och försöker skingra tankarna. Var på panduro igår och handlade lite så sitter och pysslar lite. Pysselterapi Och pussel också kanske ...skönt och inte minst roligt att pillra lite med något.

"fina du, du klarar detta! tycker du är helt otroligt stark!"

Fick denna fina kommentar av en 16årig liten tös som även hon har det kämpigt, tyvärr. Känns alltid lite i extra när man inser att det finns så många unga tjejer där ute som mår så dåligt och killar med för all del, hemskt! Men vad jag egentligen ville få ut av detta var att tacka Johanna för denna kommentar och påminna dig om alla är unika och det finns alltid något att kämpa för, du är värdefull! Glöm inte det! Kämpa på!

Började morgonen med några koppar kaffe och sedan dags för terapi. Minns inte så mycket av vad vi pratade om mer än att jag hade extrem ångest. Vi avslutade dock terapin på ett annorlunda sätt, med att skrika. Kanske låter galet men började med att jag sa att jag bara ville skrika ut min ångest och sedan satt vi där och skrek ikapp , galet? Antagligen! Låter lätt men det var svårt, det var som skriket fastnade i halsen och det som kom ut var ett mesigt litet pip...

Vi har länge funderat på hur vi ska få mig motiverad, komma vidare och inte gå ner mig till ruta ett, vilket är nästintill så lågt jag sjunkit på senaste tiden ....
Då komma Camilla förslag om att jag borde skaffa mig en "stjärnbok", en bok som jag själv får bestämma hur den ska fungera .... I mitt fall är det att få stjärnor och kommentarer/respons från någon varje dag och så valde jag små fötter som symbol för varje dag jag är skadefri. Känner mig något pressad men känns också bra på något sätt vill liksom inte göra någon besviken. Men jag kämpar på nu med min bok! Idag fick jag mina första fotavtryck, känner som sagt pressen ......

*morr morr* rynkar på näsan och har en bekymersrynka mellan ögonbrynen som kan ge bestående men... Haha!

Lagom bitter tjej! I morse var jag så allergisk så jag kom ner gråtandes, förjävligt och det kliar och har sig fortfarande. Och inte får jag sitta i solen istället sitter jag påpälsad i skuggan och är på sådant humör att jag skulle kunna sprängas.

Idag hade vi mycket att prata om vilket jag tror är bra, känns ju bättre en total tystnad liksom. Vad pratade vi om då..? Jo en hel del självskadebeteende och hur vi ska göra för att det ska bli bättre. Jag och (Camilla och jag pratade om en stjärnbok där man bestämmer med sin kontaktperson lite hur det ska funka... Vad får man stjärna för, vad man klarar av och vad händer/belönas man med när uppnått målen) jag och PA pratade om vad som skulle vara realistiska mål och sådär, jag vägrar hamna på sjukhus igen, nej den biten hoppas jag är över. Dock så förklarade PA att han tycker jag lever farligt med andra ord blir det nog sjukhus om jag inte slutar leka med elden. Vi kom även in på skolan och hur jag hade haft det där, hur jag brukade vara och att jag alltid velat vara duktigast. Vi hade helt enkelt mycket att grotta i men fortsätter igen på måndag.

Skäms. Förstår mig inte på mig själv och mina tankar och handlingar, vad håller jag på med? Hur svårt ska det vara att söka upp personal när det blir för jobbigt ...? Eller man börjar "höra" skriken i huvudet som bara vill en sak, skada (och lugna) vet verkligen inte hur jag ska få ihop denna ekvation. Men hoppet är det sista som överger oss ....?

Så otroligt deprimerande, solen skiner och det är varmt, vill ju ligga och steka, bli brun men icke. Why? Jag började med min acnekur igår, så I guess inget ont som inte har något gott med sig!

Sitter i köket och asflabbar, verkligen asflabbar. En underbar start på dagen! Isa om du råkar läsa detta så måste jag nog erkänna att även jag kan vara lite besatt av bröst ibland, som denna morgon ;) du är inte ensam ! Haha! Det började med att vi lekte tjugo frågor och en av oss satt med en postitlapp i pannan och såg lagom din ute.... Och sedan vet jag inte hur vi spårade ur men det gjorde vi och jag flabba så mycket att jag har smått ont i magen... Haha!

Dock måste jag erkänna att jag även har den där jobbiga gråtklumpen i halsen och det oroar mig :(

Helt lamslagen av all ångest. Trodde att efter allt liv igår skulle det bli bättre idag, men har vart minst lika jobbig och tung som gårdagen. Hade ett samtal med en av mina KP, Ullis och att hon och Manne min andra KP som hade pratat om att vi måste få bot på det här med självskadorna . Tycker det är jätte jobbigt för jag får den där frågan jag fått så många gånger "vad vill du? Vad kan vi göra? Hur kan vi göra? Det är bara du som kan agera" hatar de där orden men är väl medveten om att jag MÅSTE förr eller senare välja den "rätta" vägen. Känns och låter säkert enkelt ... Det är ju bara att göra det, inga ursäkter! Må så vara, men trots att jag är tjej och borde klara av två saker i taget så funkar det inte min värld, eller i min tanke men inte i mina handlingar. Pratade mycket om tvång på terapin idag och ska fortsätta på fredag igen, idag kände jag i alla fall att jag mer eller mindre hade en slags målsättning gällande terapin. Har varit som en nervös hare som hoppar omkring och inte vet om den ska gömma sig eller våga sig ut, en metafor.

Tvångstankar, ångest, tvångstankar, ångest, tvångstankar, ångest, tvångstankar, ångest, tvångstankar...

Har varit skakig hela dagen, skakat av ångest . Känns som jag knappt minns hälften av denna katastrofdag. Ibland är det verkligen svårare än vad man tror, att kämpa emot, tillslut orkar man inte och så är man fast i sockervadden, klistrad kletig, skamsen, liten, skör och frustrerad. Finner ingen som helst ro i varken kropp eller själ. Gjort två dumma försök för att känna att jag lever, med andra ord rakhyvlar... varför i helvete ska detta vara det enda alternativet ? Är det de enda alternativet? Jävla fucking borderline och självskador. Det hat varit en lång och mer än jobbig dag, hoppas jag åtminstone kan få somna och sova gott. Har terapi i morgonbitti ska försöka komma ihåg att prata om detta på terapin. Men sanningen är som jag skrivit förr ju längre uppehåll ju högre fall.

På rosa fluffiga moln...
Igår kom mamma hit på besök , bara mamma. Vi hämtade henne på station och så fort jag såg henne vart jag lycklig, älskade mamma. Vi blev släppta på stan, promenerade i slottsparken, njöt av det underbara vädret pratade och skrattade massor. Var som att allt som var/är jobbigt och tråkigt bara slutade att existera, för en stund fick jag bara vara en helt vanlig dotter, guld! Tack för den bästa dagen på länge.
På väg tillbaka till Alba var inte tårarna långt borta saknade redan mamma och ångesten fick jag som en riktig käftsmäll, tyvärr. Välkommen tillbaka till verkligheten.

https://cdn3.cdnme.se/2700678/6-3/pic_519b52bdddf2b3240ed38b25.jpg" class="image">

Idag är jag en liten och skör tjej. En tjej som längtar efter att krypa upp i någons knä, mysa, känna trygghet och lugn. Skulle vara en sådan lättnad att bara bli tröstad, inga ord behövs, bara närhet. Känna att jag lever. Försöker hålla mig samman men det är svårt,..