Fiamiia

När man gjorde det kändes det bra, eller kanske inte egentligen men jag gav vika, orkade inte stå emot, jävla infall! Känner mig som en stor fet kassler och tro mig det är ingen härlig känsla, döda mig!

Tappade fokus efter några avsnitt greys... Så nu sitter jag istället framför datorn, dock minst lika rastlös, njuter kaffe ur min nya fina Afrika kopp, hihi.

En dag som började med läkarsamtal och ångest men slutade med tårtkalas på avdelningen.

Igår kom mormor, mamma, morbror och lillebror med tårta, trevlig överaskning! Trodde dem glömt mig:p nej då!

Jane och jag firade på stan, det var kämpigt men tillsammans gick det i alla fall okej. För en stund sedan var syster och pappa här och firade. Fick
Jätte fina saker från Afrika! Blandat firande så att säga... Förutom allt detta var personalen inte dåliga på att dela ut grattiskramar, trevligt, gillar kramar ! Sedan tackar jag för alla grattis på fb mm.

Mors dag firades med en viss ångest, men permission och afternoon Tea på Härringe Slott.

Mamma min fina mamma, jag älskar dig!

Denna fina bukett fick jag av en fin vän här på kompassen, blev så glad!

Kom i förmiddags med pappa tillbaka från nattpermissionen...som då inte gick något vidare. Mamma och Pappa håller med om att jag inte borde komma hem ännu utan att det är för tidigt, så pappa följde som sagt med och diskuterade, förklarade jag vet riktigt pratade med i alla fall, massa olika personer. Mått otroligt konstigt hela dagen, varit beredd på att ramla ihop flera gånger om. Vart jobbigt när pappa gick men vi får se vart det leder allt detta. Har varit minst sagt en tuff dag, dagar. Gjort dumma pinsamma saker, men nu är jag i alla fall omplästrad och en sten har lättat från mitt hjärta dock så är jag fortf orolig pga morgondagen....håll en tumme.

Just nu Saknar jag  min rumskompis som är på permis, men hon dyker förhoppningsvis upp snart, tomt utan henne. Dessutom lämnar mina änglar mig idag och i morgon också, kommer känna saknad. Tur att det finns internet och mobil så man kan hålla kontakten, framtiden kan bli sp'nnande. Trodde för övrigt att man inte kunde bli så bra kompis med någon på ett sånt här ställe men vi är som en liten familj, aldrig ensam och ställer upp. Fick en jätte fin bukettblommor av en av mina änglar, fyller ju år i morgon....så snälla håll en tumme att allt går.

Just nu mår varken psyket eller kroppen bra. Gick till Apoteket och införskaffade näringsdrycker .. Bättre än inget. Kan inte riktigt svälja och har haft halsbränna i flera dagar, antingen klappar jag ihop eller så håller jag på att bli sjuk, samma lika ...eller?

Tillbaka på avdelningen och blev glatt överaskad när j kramade mig och sa att hon hade saknat mig, det värmde i hjärtat och behövdes! Pappa är här och bråkar på personalen så får vi se vart vi hamnar../

Känner mig återigen sviken av vården, jävla skit! Allt jag önskar är hjälp på vägen, verktyg och framförallt trygghet. Just nu är INTE hemma bäst, jag behöver allt stöd jag kan få och jag vill
Komma vidare men jag BEHÖVER hjälp hur svårt ska det vara?!@€"&@"!

Tvingades hem på nattpermis idag så ligger nu i min säng och varenda timme har varit turbulent, mest har jag varit arg, vilket inte känns helt rättvist mot min familj. Min älskade fina familj!!
Säckade ihop på sängen typ så fort jag kom hem...försökt kolla tv men helt
Meningslöst... Tappar fokus och hänger inte med alls, livet känns inte jätte roligt just nu..

Ångest, ångest och mera ångest.
Tror jag har förstört bpåde min mage och min matstrupe, bra jobbat tjejen.
Fick ett utbrott tidigare idag, vart så jävla arg, pallar inte. Tror dem seriöst att man njuter av att vara på psyket? eller att jag INTE vill vara hemma för att mina föräldrar inte vet vad dem ska göra? VAD FAN!?!? Idioti är vad det är, vart som sagt arg....försökte krossa ett glas men personalen hann komma och glashelvetet gick inte sönder...känner mig fortfarande arg och orolig på samma gång. Har dessutom ritkigt jävla dåligt samvete för att jag inte vill att familjen ska komma och hälsa på, jag vill men är inte så säker på att jag orkar, hur man nu inte kan orka umgås med sin familj, jag är hemsk, tål inte mig själv.

Ska på permis vilken minut som helst, med mamma och pappa, orkar egentligen inte men gör det för mammas skull, full av ångest!

Anhörigsamtalet var rätt lindrigt, var jobbigt att höra på mamma och pappas oro dock. Nu är det ju dock som det är, och blir inte utskriven innan min födelsedag i alla fall, för då ska vi ha vårdplanerings möte med Carema, kul början på födelsedagen men men vårdplanering är ju viktigt för att komma vidare. De vill typ att jag ska permis i helgen också om så bara några timmar, men vet inte riktigt hur jag känner för det, känns alltid som det blir så krystat på något sätt, alla vill visa sig från sin bästa sida hemma och passa upp på mig vilket jag ogillar, gillar inte att vara i centrum. Inte bara det utan är rädd att det är ännu lättare att ge vika för rösterna hemma än här...jävla röster. Kan helt enkelt inte vara lugn...som vanligt med mig. Kankse för att jag önskar att någon kunde spränga muren runt mig, då skulle jag skrika, sparka, slå...allt vad jag hade, få ut all skit, men det är inte jag, men ibland önskar jag verkligen att det var jag. Skulle kunna skriva hur mycket som helst just nu....men det är så mycket att jag inte kan få ut det med ord, orden räcker inte till.

Now your just somebody that I used to know...

Sitter under gula filten, försöker koncentrera mig på greys medan jag inväntar mamma och pappa som ska vara här om en kvart. Dags för anhörigsamtal som jag bävat för sedan igår... Lite lugnare efter att ha pratat med min kontaktperson. Men vill ju trots allt att mamma och pappa är en del av det här trots att det känns sjukt jobbigt, för jobbigt för att sätta ord på.

Mycket stressad/orolig ikväll, råkade slå huvudet i väggen....Satt uppe så länge vi fick och.lyssnade till diskussioner ... Deltog inte så mycket utan tyckte mest det blev hetsigt. Vill inte sova men nattpersonalen skicka mig i säng, fick en dunder kur sömnmedicin ....

Rösterna i mitt huvud är här och bråkar, vet inte vart jag ska ta vägen. Vill slänga huvudet i väggen, slå det hårdaste jag kan i väggen med handen tills det inte känns mer. Mest av allt vill jag gråta men tårarna är slut, så långt bort som dem kan komma.

Bara lite turbulens , inta era platser, spänn fast säkerhetsbältena, luta er tillbaka, ingen panik, nödutgångarna hittar ni här och här.... Haha!

Varit väldigt stökigt på alla sätt och vis de senaste dagarna. Orkade inte blogga igår då allt var skit. Fick byta rum och skulle sova tillsammans med en helt okänd människa, plus att jag har jävligt svårt med förändringar, och dessutom sköttes det jävligt dåligt, personalen var rätt otrevliga och det var ord och inga visor, noll respekt, förjävligt! Fick panik och bröt ihop totalt, tårarna bara sprutade, kunde knappt andas. Den trygghet som jag kännt var som bortblåst, och dessutom var mormor här och fick uppleva all denna kaos, tror aldrig hon sett mig så ledsen eller jag henne så ledsen ... Allt löste sig tillslut, tur att det faktiskt finns människor som bryr sig och kämpar för min skull, tack! Var som sagt rätt matt... Helt jävla död efter allt rabalder.