Det är inte lätt när det är svårt
Kommentarer, 0stJ Brunnberg
Tappar fotfästet
I don't know who I'm or were I'm going..
Nu tror jag inte längre på mig själv och jag har ingen annan än mig själv att skylla..
Så mycket som snurrar i mitt huvud att jag håller på att bli tokig. Kan inte sluta tänka svarta tankar, det känns helt hopplöst. Vill prata med någon här...men inte vem som helst och vad ska jag säga..? För det första så är det inte lätt att bli tagen på allvar plus vad fan ska jag säga, jag längtar efter rakblad och blodet som rinner??!!! Känner mig rätt låg idag och igårkväll också, i alla fall lyckats sova...alltid något. Som sagt huvudet går på högvarv och jag oroar mig för att allting ALDRIG kommer bli bra, känner mig så ledsen och vilsen...vill bara ha mitt liv tillbaka! Rädd att han med stort H inte gillar den jag har blivit ....Rädd för att göra mamma och pappa besvikna, rädd för att åka hem, rädd, livrädd för framtiden....
Noll inspiration och tusen tankar
Midsommar i paradiset
Långbord... Känner mig inte laddad för det, om det är laddat med något så är det ångest.... Perm gick sådär mådde typ skit fysiskt eller om det var psykiskt, jag vet inte. Pluset var dock att umgås iaf lite med min fina mamma.
Lugnet före stormen...
Nervös
The girl with the broken smile
Fått kontakt med min älsklings plutt som inte längre verkar arg och besviken ( även om han hade all rätt att vara det..) han har precis i alla fall påbörjart sin semester och jag är glad att ha hört i från honom, sedan är det en annan fråga när jag kommer orka/vilja träffa honom, inte så länge jag ser ut som jag gör nu, för det är ett skämt...ett stort jävla skämt, pallar inte det, jag ska känna mig snygg och nöjd innan så är det bara, för annars kommer allt gå åt helvete.
Jag sitter på Kompassen och lyssnar på radio ochs surfar lite, saknar min rumskompis. Mamma åkte precis hem, hon ska ha gäster så jag har fått lov att stanna här i helgen och även midsommarafton, men annars är det mycket permision som står på schemat, både jobbigt och skönt...tungt för mamma, som hela tiden gör sitt yttersta, men det ska nog bli bra. Hade även anhörigsamtal som jag spenderade på golvet på grund av ångest, men i vilket fall så gick det väl hyfsat bra, blir nytt vårdplans möte nästa vecka med Carema, ombud här i från och kommunen och ev. behandling på behandlingshem. Vågar dock inte hoppas för mycket, vågar fan inte hoppas något alls, för känns som jag bara kommer bli besviken. På ett sätt skulle det vara bra om permisen inte gick något vidare för då kankse dem fattar att jag faktiskt inte kan vara hemma men på samma gång så känns det inte rätt emot mamma som gör allt hon kan för att jag ska må bra. Nu blev det ett väldigt långt inlägg men känner att jag behöver ventilera mig just nu, och om inte här, vart? har även fått samtal från vad jag tror är kommunen idag, vågade inte svara töntig som jag är men fick verkligen panik...är inte så bra på det här med telefon kontakter....om det inte är mamma förstås.
Ingen rubrik
Har aldrig varit fetare, vill dö!!
Eller be för ett mirakel....för det här funkar inte, i morgon börjar jag fasta...
Allting kommer bli bra igen?
Det kommer ordna sig det gör det alltid, eller? Just suttit i läkarsamtal och försökt utrycka min frustration och även min vilja, dock kan jag inte säga att jag känner mig förstådd snarare missförstådd. Kanske kämpar jag inte tillräckligt?! Kanske... Jag vet varken ut eller in . Vad jag vet är dock att jag är lovad att stanna veckan ut, men också att jag måste ta två nattperm, vilket inte känns lika bra. Nu ligger jag på mitt rum ensam och försöker ta in allt, försöker låta allt lägga sig, går sådär. Känner mig ganska äcklig ful fet you name it... Fan ... Ge mig mitt liv tillbaka!
Timperm
Var hemma en sväng igår. Käkade kycklingsallad med mamma och syrran, skrattade lite smått men det gjorde ont inuti, jävligt ont. Vet inte vad jag håller på med längre, känner mig vilsen. Älskar min familj och de gör sitt yttersta för att jag ska känna mig trygg och älskad... Men jag fortsätter falla.
Ta min hand vi ska åt samma håll
The only way is up...
Jo enda vägen är väl upp men hur långt ner måste man komma innan man kan börja sin resa!?
Känner mig ledsen idag, har en rejäl gråtklump i halsen, en stor sådan. Framtiden är fortfarande oklar, men en timme i taget, lärare sagt än gjort dock.. Vid ett kommer syster eller morbror och hämtar mig för en sväng hemåt, dock "bara" timperm, känns tufft! Annars såhär på morgonen försöker jag vakna med lite Winnerbäck . Satt ute på torget men fick panik på att det snart var frukost men framförallt satt det en patient och knapra skorpor, blev obekväm, knäppt jag vet ....men nu gömmer jag mig ett tag på rummet, gråtklumpen och jag,vilken underbar morgon ....
Framtiden
Framtiden...
Jag tappar andan ett tag varje gång personalen snubblar över ordet "utskrivning". Jag behöver tid , tid att läka, men för att läka behöver man först hitta såren, slicka dem för att sedan plåstra om och gå vidare. Känner mig livrädd.
