Fiamiia

Jag älskar att vara här tyvärr måste jag åka hem ikväll,känns jätte jobbigt vill stanna här och gosa! 

Allt är så rörigt med mig själv och behandlingshemmet också. Varit deprimerad en längre tid nu, kan vara röran kan vara kan vara hösten men nu ska jag rycka upp mig när jag kommer tillbaka fokusera på MIG och bara MIG. Jag har typ en plan på hur framtiden ska se ut. Jag har tänkt fortsätta med praktiken fast jag känner mig som ett freak och väldigt dålig. Efter jul flyttar jag till träningslägenhet och bor där ett år sedan får vi se. 

Något riktigt bra hände idag...Emelie ringde mig efter att vi skrivit lite på messenger och hon random kommit in på min instagram och såg att jag lagt upp ett kort på henne men hon inte fått någon notis...

Efter att hon gått en promenad ringde hon mig, det kändes underbart att höra hennes röst. Vi pratade MINST en timme om inte två. Kändes så skönt att bara inte direkt prata ut men prata om vart vi står i livet och hur hon hade det hur jag har det och att vi båda längtar till den dagen jag flyttar tillbaka till Stockholm och faktiskt tagit mig igenom detta utan att ge upp. Ta vara på tiden, skriva listor och bocka av saker man behövt eller bestämt sig för att göra. Saknar henne väldigt mycket och nu jävlar ska jag sluta sträva emot jag måste fortsätta och jag måste acceptera, köra järnet så är jag här i från om ett år eller något ditåt. Svårt att förstå att jag snart bott här i fyra år....och att jag inte pratat med Emelie på minst fem år, galet!

 Nu måste jag sluta mina små och sova för i morgon väntar bonusfamiljen! 

På praktiken idag ville jag bara skära upp hela min arm efter en liten kommentar och grät nästan, inte bra. Ville bara hem (eftersom jag är lite nerdrogad så kanske jag redan skrivit hälften av detta...) 

Ikväll har jag kollat på Hollywood fruarna...så pinsamt men typ roligt. Sedan har ju dessutom Underabara bästa Gunilla Persson att hon har ett eget program som endast gör för sina fans. Kollade lite nästan lika skrattretande som Hollywood men nu i Sverige. Hon visste typ inte ens vad tunnelbana var för något...som sagt. Men det roliga showen är att man får se en annan Gunilla. Jag säger absolut INTE att jag tycker om henne men det var mer intressant och spännande än vad jag trodde. Nu ska jag sussa innan medicinen går ur kroppen.

Har varit extremt deprimerad och det enda som nu håller mig gladare är att jag får träffa min bonusfamilj på lördag!! Annars orkar/vill jag inte vara social tycker plötsligt att det är läskigt. Blir rastlös och obekväm och så är jag uppe i rummet under täcket igen, tryggt och bra. Har svårt att äta med de andra vilja äta. Undviker det så mycket jag kan, gömmer mig i matsalen och stänger dörren. Av många olika anledningar, som just flög ur mitt huvud...så passande, hmpf! 

Jag har börjat praktisera på ett hunddagis i drygt en månad nu. Kände enda tills idag att detta var underbart. få gå promenenader med olika hundar, gosa och att städa lite osv. Hänt några ggr att jag fått rejäl ångest men då har jag sagt till mina kollegor och även ringt behandlingshemmet för att få hjälp att lugna mig, faktiskt bra. Allt kändes verkligen så bra tills idag när jag var ute på promenad och bad att vi skulle stanna en stund för jag började känna att snart svartnar de för mina ögon...vet att Ninni hade en dålig dag men att slänga ur sig att detta kanske inte är något för dig det är ju många promenader, kände mig så förnedrad och kändes som om hon tog ut sin frustation över en annan kollega Sanna för dem bråkade/bråkat. Orkar inte...ringde behandlingshemmet och nästan grät och bara ville hem men jag stannade. Nu tycker dem alla säkert jag är dum i huvudet...men jag är inte säker på att dem vet vart jag kommer ifrån.

Känns inte lockande att gå dit på torsdag....

Förövrigt som sagt har flytten skjutits upp och jag får säga till när jag är redo. Ena dagen känner jag att jag vill flytta snabbt som fan men jag hamnar här i sängen där jag trivs bäst.