Fiamiia

Kom hem och var helt slut efter tre intensiva men mysiga dagar i fjällen med tjejerna. Jag och Madde hade bestämt oss för att ta oss upp i backen. Madde på skidor och jag min bräda. Tror jag kom ner för barnbacken två gånger innan verkligen åt helvete och jag var så besviken på mig själv och så besviken. Plus i kanten för att mannen i mitt liv även kallad "liftkillen" hjälpte mig x antal gånger att komma på fötter om och om igen. Men den mest "pinsamma" var när jag blev hämtad med skoter i backen men och andra sidan fick jag åka skoter för första gången i mitt liv, alltid något, haha! Andra dagen tog vi oss upp till toppen men vädret svek och jag hade inte en chans så fick ta liften ner, total fail! Kvällen räddades av mysigt bastubad och skitsnack. 

Kanske dags att damma av bloggen och skriva lite, har ju faktiskt haft det helt okej senaste tiden, men fan vad jag kämpat, tårar, ångestattacker med mera med mera..

Är på väg in till stan för en heldag med min älskade ängel! Och här sitter jag, gråtfärdig, jävla helvetes kropp jag hatar dig! Kan inte knäppa jackan som köptes förra vintern och snart är jag så fet att jag kommer behöva två säten när jag ska åka buss eller flyga .... Vill bara lägga mig ner och ge upp, nu! Känns som precis alla kollar just på mig och jag skäms.... Men nu Fia får du rycka upp dig för fan! Även om det gör så

När jag äntligen lyckats utan adress hittat rätt och som jag var stressad, åkte upp och ner i hissen och lyckades tillslut hitta in till dietisten. Det var ett lugnt och tryggt samtal. Hon fick höra min historia och att mitt mål om en normalvikt. Fick sedan beskriva ungefär hur en dag såg ut i matväg för mig och så förklarade jag också att jag bla försökt med LCHF och nu nutrieltt för att jag har svårt med med vanlig mat. Vi diskuterade hur vi ska arbeta fram tills nästa möte, babysteps! Jag ska fortsätta med nutrieltt och frukt och även försöka äta sallad men "störst" av allt minst två ggr i veckan sitta med i matsalen och äta mitt. 

Här har det ekat tomt några dagar men nu är jag tillbaka, har mest sovit och hur kul är det för er få tappra läsare att läsa om hur mycket eller lite jag sover...? Det har ju varit "lite" kaos här som ni knappast kunna missat... Eller så har ni helt enkelt gett upp hoppet om mig. Mår piss men går ändå upp på morgonen försöker hålla mig vaken hela dagen men går väl inte jätte bra för tillfälle. Hade dock en riktigt mysig dag förra veckan hemma hos Camilla och jag var den första att få träffa deras tillskott i familjen lilla molly, fick mig att känna liiiiiite speciell. Vi hade mysigt riktigt mysigt! 

Mycket tårar på senaste tiden, väldigt mycket så mycket att det syns på långt håll att jag gråtit. Jag bryter ihop från och till och har nog inte insett hur dåligt jag faktiskt mår, scary! Jag vet inte vad som händer jag har totalt tappat greppet. Måste fundera på varför i helvete jag hamnat i  detta ohållbara mönster. Ska försöka skriva av mig lite...senare.
"I haven't noticed how broken I'm"

Ord betyder absolut ingenting det är handlingen  som räknas. 

Skratta eller gråta? Ja jag vet inte vad jag ska säga .... Självklart var det samma läkare som för bara några dagar sedan helt underbar. Vi båda lyckades trots allt skratta gott åt hela situationen. Nu är jag tillbaka på Alba yr som fan och mår som jag förtjänar så ligger i sängen och kollar sex and the city på datan. 

Sitter på närakuten för andra gången på ett par dagar. Håller typ på att svimma av vilken anledning är jag inte riktigt säker på. Ångesten vart för tung... Men vad fan Fia .... Ångest dödar inte även om det råkar kännas just så. Nu måste jag bli skadefri, det finns inget annat! 

"Nygammal "vänskap växer inte på träd, men jag har funnit någon här som betyder mer än ord kan beskriva! Vi tar hand om varandra och kämpar tillsammans ibland är det lättare och andra gånger blir det magplask, thats life... 

Jag och torii har gjort en deal .... Inga fler stygn eller självskador! Detta ska bli ett BRA år trots att det började med att falla men det gäller att resa sig igen. Jag har tänkt på vad som ledde till gårdagens tårar och tror mig veta vad som var en av orsakerna att jag agerade som jag gjorde, kände mig så övergiven och bortglömd. Men nya friska tag ! Word! 
Bjuder på en bild av en del av min tokiga men underbara familj, ni är allt för mig!