Fiamiia

De senaste dagarna har tagit mig tillbaka i tiden. Tänkt otroligt mycket  på R och den saknaden gör extra ont! Hans skratt, hans närhet, hans busiga leende som ger mig massa fjärilar i magen och de magiska ögonen.... allt vi gått igenom, jag kommer alltid älska dig! Sedan saknar jag min vänner, eller är det dags att kalla dem bekanta?! Men gått igenom så många grejer även med dem... Känns jätte knasigt och trassligt ,.... Men förstår att det inte är det enklaste att umgås med mig just nu, men älska mig mest när jag förtjänar det som minst. Sedan så finns mina guldkorn (ni vet vilka ni är)som jag har nära hjärtat men så långt bort. Jag saknar D och allt kul vi gjort tillsammans , hur mycket "bus" och skratt och ändå kunna prata i timmar. Trots alla mina guldkorn så saknar jag en bästis... Jätte töntigt jag vet... Men skulle bara vara så underbart! vill känna mig betydelsefull och speciell, det där lilla extra. 

Behöver verkligen pengar... Spenderat alldeles för mycket men jobbar för att få in desto mer. Så idag väntar kökstjänst och jag har varit väldigt yrslig nu på morgonen så jag hoppas det går bra, vill bara ha det överstökat....

Stirrat på skärmen i två dagar minst och inte riktigt kunna sätta ord på mitt kaotiska liv. Igår bröt helvetet lös och jag grät hysteriskt, så mycket att jag knappt kunde andas ännu mindre prata.  Jag förstår varför det blev som det blev och hälften eller kanske allt berodde på mitt  "lilla" misstag som absolut inte var okej. Jag var desperat och agerade själviskt och tänkte inte på alla runt omkring mig, kommer ha svårt att förlåta mig själv...känner mig hemsk och det var en "liten" sak som blev värsta grejen, det var ett oförlåtligt misstag... Jag tänkte inte klart jag bara agerade och skrapade min arm med kniven som väntade på mig i lådan och glömde den sedan av misstag på toaletten och min granne hittade den. Men jag har fått betala för min handling och det kommer knappast hända igen. 

I Torsdags hade jag DBT med Camilla. Det var skönt och extremt jobbigt på samma gång. Meningen var att vi skulle "hoppa" framåt i behandling och prata om "att stå ut när det är svårt" istället pratade vi om känslor och att våga landa i dem, våga känna där kommer också min läxa in att faktiskt försöka våga känna och stanna i känslan. 

Well hello...I'm back! Sista tiden har ni kanske förstått att mitt liv varit mer än kaotiskt. Trots all drama och kaos har jag blivit riktigt bortskämd med både massage och anaiktsbehandling men risken finns alltid att dessa saker avbokas om man inte "sköter" sig. Jag hat kämpat så in i helvete de senaste veckorna, skadefri ca två veckor men idag fick jag panik och fick stå och skämmas inför typ all personal och skrämt livet ur min granne, pinsamt! 

Idag har jag jobbat i köket, mer eller mindre städat mitt rum (finns inte mycket att städa då jag hållet rent) men toan från tak till golv. Sliten tjej la sig i sängen och somnade, missade middagen och vaknade väl till liv för några timmar sedan. Stoppat i mig lite näring och nu sitter jag själv i vardagsrummet och kollar på greys, skulle inte vara helt fel med sällskap. På tal om sällskap som så snart som en vecka ska krama sönde henne och vi ska ha så mysigt, precis vad jag behöver , jag dör av längtan! 

Jag brukade vara en nätt och liten tjej med långt blont hår, som dansade med ett stort leende på läpparna. Idag känner jag mig misslyckad, fet och deprimerad! Varför kan inte allt bara få vara som det en gång var? Varför? Jag orkar inte med den där hemska bilden av tjejen i spegeln, jag. 

Det har gått åtta dagar utan sår och blod, inga stygn, inga lindade armar, yäy! Åtta dagar. Trodde jag skulle känna mig starkare och vara stolt över mig själv.. Men i ärlighetens namn gör det så jävla ont, kan inte andas, jag kvävs!

Inser när jag räknar dagar och kollar "gamla" inlägg att jag inte skurit mig på 6 dagar. På ett sätt känner jag mig lycklig men det finns en annan sida av myntet där jag måste erkänna att det känns tufft ! men har starka mediciner att ta hjälp av och personalen såklart och familj och speciella vänner! 

Har haft mamma här hela två dagar på raken, helt underbart trots att hon drog mig omkring halva stan...så älskar jag henne ändå och all tid med henne är värdefull. Idag var har jag varit så otroligt trött , medicintrött så höll på att missa stackars mamma men personalen var snäll och körde ner mig på stan så hoppade in på cafelinne och letade reda på mamma. Sedan innan vi eller i alla fall jag insåg att timmarna flugit i väg och det var dags att ta sig hem på varsit håll, jobbigt att säga hej då, men känns okej, hon ägnade mig trots allt två hela dagar, älskade lilla mamma du lyser upp min värld!

Idag är jag extremt trött av någon anledning. Men när jag tänker närmre på saken så tog gårdagen musten ur mig. Hade min första DBT med C igår och det tar ut sin rätt helt klart. Först gickl C igenom vad DBT är för någonting och sedan gick vi igenom de olika " punkter" vi skulle ta oss igenom. C var otroligt motiverad och jag känner mig nöjd och framförallt glad att ha C tar sig tid och engagerar sig i lilla mig. 

Igår vart det en sväng på stan. Skönt att komma iväg, riktigt skönt! Dödade många timmar där, riktigt mysigt tillsammans med sötaste M. Vi shoppade på myrorna där jag hittade typ världens största stickade tröja som jag ÄLSKAR! Vi avslutade stadssvängen med min nya kärlek frapino och M. Tog en cola och vi pratade väldigt mycket om vår historia, hur vi hamnat på Alba och det bjöd på en del skratt. En lyckad och mysig eftermiddag på stan! 

Nej nu jävlar är det fanimej på tiden att vända håll och välja en ny bättre väg! Dags att börja tänka positivt :) har aldrig varit min starka sidan men alla kan förhoppningsvis ändras. Dags att öppna dörrarna till en nytt kapitel i mitt liv!  

I vanliga fall skulle jag sitta i varm stuga bekvämt nerbäddad i en sackosäck men så är inte fallet. Tre veckor har jag på mig att bevisa att jag vill att jag kan. Tre veckor utan terapi. Dags att ta mig själv och alla jävla diagnoser på allvar, no kidding! Skrikit och gråtit och har inga som helst planer på att lämna sängen, inte idag. Inte i morgon ,..

Ny vecka...nya möjligheter? Inte riktigt den känslan jag har... Det ska ätas, det ska städas, det är terapi och jobb i köket... Vill bara ligga i sängen helst hela veckan! Punkt!