Fiamiia

Fick sova i eget rum i natt så jag skulle få sova lugnt utan att bli störd, dock vaknade jag innan fem men fören sex . Annars har jag känt en riktigt stark oro idag, en inre både stress och kamp, tack och lov att det finns bra personal som kan ta hand om än, R-L bästa R-L har suttit och försökt lugna mig med kramar och "närhet". Dessutom så har jag av någon anledning stora problem att hålla ögonen öppna så har sovit till och från hela dagen.

((Skall börja med att tillägga från tidigare inlägg att jag var ganska borta när jag var hos psykologen men det jag minns är att hon sa att det fanns inga tvivel om att jag har tvångssyndrom....kul med tanke på att läkaren här sa att det var bland det absolut svåraste att behandla.))

Blev väckt kvart över fyra i morse av att min kära rumskamrat stod och stirrade på mig och bad om en snus, sedan dess har jag varit vaken och har sådan jävla ångest ... Skit! Kommer bli en lång dag men ska försöka vila lite kanske redan efter frukost om jag nu får vara i fred vill säga...

Varit väldigt orolig idag. Taxi till carema för psykolog samtal, träffade även ett trevligt bekant ansikte där, M som låg inne samtidigt som mig sist, han är underbar, han sa att jag fick permis skulle jag höra av mig så kunde vi ta en fika, och om dem inte var snälla mot mig här så skulle han komma till försvar, gulle! Efter carema taxi tillbaka till avdelningen, riktigt bra samtal med läkaren som vill att vi tar det lugnt med mediciner och så vidare, skönt ! Stämningen på avdelningen har varit lite sådär och jag har kännt mig streasad och på väg att få ett och annat utbrott, men inget. Skulle vilja lägga mig ner på golvet och sparka, slå, skrika, skrika lite till... Om det bara ville komma ut...

Den här dagen har känns lång fast ändå kort. Har hunnit vara ute två gånger, en gång till macken och andra gången tog jag och M från Lotsen (andra avdelningen ) en riktigt frisk och skön promenad i höstvädret, skönt att komma ut. Sedan har jag legat med sprängande huvudvärk och sovit till och från resten av dagen, mindre kul.

Lärt känna min rumskompis mer och mer och hon är väldigt rar och omtänksam. Känns bra! Ikväll har det varit många vakna och vi har suttit på "torget" och haft diskussioner om allt från självskador till relationer och kärlek, ett härligt gäng "karlar" och jag trivs som fisken i havet eller kanske som Fia i havet... Haha nu var jag bra rolig... Nu har jag fått min nattmedicin så ska läsa lite Kalle och sedan försök sova. Tack och hej !

Min rumskompis som alla verkar ogilla eller ha svårt för, ja hon är speciell men jag dömmer ingen, tvärtom jag försöker förstå och ta folk för vad dem är och inget annat. Igår hjälpte hon mig in på rummet då jag höll på att falla ihop, idag målade hon mina naglar, sweet! Annars är jag en vandrande zombie med noll koll på läget, helt jävla lost och de det är svårt med alla tvång mår skit...vill bara skära för det känns bättre. Saknaden efter min älskade R gör sig gärna påmind och jag vandrar omkring med hunden, precis som förr, han är bra att ha. Känner mig ledsen, inte alls kul .

Min fd rumskompis och numera vän utanför avdelningen är nu inlagd samtidigt som mig, tråkigt nog på varsin avdelning, men hon är inte långt borta och vi får försöka stötta varandra. Hon är låg och jag är totalt speedad på grund av ångesten.... Ge och ta kanske. Skönt med en vän, men svårt att se varandra må så dåligt att vi måste vara här.

Hann inte mer än göra mig hemma på avdelning 32 innan jag blev förflyttad till kompassen i Haninge . Fia is back.... Lite små pinsamt ....men skönt med bekanta ansikten och inskrivningssamtalet gick lätt även om jag höll på att dö innan.
Blev väl omhändertagen på Nacka, trots att det var så kort vistelse var dem minsta lika godhjärtade som här på kompassen. Nu gäller det att släppa taget och våga falla. Även fått en del ändringar i medcineringen, så får vi se hur det går.

Idag känner jag att jag är välbekant med psyk .... Känner mig helt enkelt som "hemma" ganska snabbt. Det känns liksom inte främmande längre, allt och inget kan hända. Trots bolltäcke och medicin vaknade jag fyra i morse, segt . Har fått en ny kompis som bara älskar att prata med mig, en go gubbe är vad han är. Han berättar historier och försöker få mig på gott humör, underbar! Riktigt söt liten gubbe, hihi. Annars så får vi se vad dagen har att bjuda, blir ju ännu ett läkarsamtal i alla fall... Så mycket vet jag. Med lite tur kanske jag även får ett och annat besök av välbekanta ansikten. Den som lever få se;)

Har nu fått träffa läkaren , fått lugnande och nattmedicin, slö kollar på tv men snart är det dags för sängen även för mig .... Varit en väldigt känsloladdad dag. Känner mig fortfarande väldigt avtrubbad och de där rakbladen vill inte lämna mitt huvud, hoppas trots allt kunna somna gott i natt... Hoppas!

Är helt lost, avtrubbad... Och i mitt huvud snurrar rakblad efter rakblad, vilken jävla cirkus. Kom hit vid halv fyra och har fortfarande inte träffat någon läkare för inskrivning och klockan är snart åtta. Ingen läkare, inga mediciner snart klättrar jag på väggarna! I alla fall fått ett bolltäcke att sova med i natt, skönt hoppas det dämpar ångesten något, funkade sist jag var inlagd i alla fall.

Ingen bra start på dagen, stor bråk med mormor som började gråta och allt var bara kaos, skrek på varandra och hon grät mer och jag kände mig mest besvärlig och obekväm, vad nu det är kombination . Rullade in tidigt till gruppen, var där men inte helt närvarande då jag var grymt nervös för samtalet som skulle ske efter gruppen. Tiden gick och samtalet blev till telefonsamtal och akutbesök på carema (tillsammans med en av ledarna för gruppen) nu sitter jag här i korridoren på avdelning 31 på Nacka sjukhus och bara är rakt upp och ner.

Turbulent dag... Mest hängt framför tvn till mormors förtet, men jag har mina dagar då jag bara skiter i allt, antar idag vart en sådan dag. Det värsta med dessa dagar är nog inte vad jag själv känner eller hur jag mår utan hur det faktiskt drabbar alla andra. En del av mig får otroligt dåligt samvete medan en annan del av mig bara nochalerar. Nonchalerar inte bara andras känslor utan mina sitter någonstans högt upp på en piedestal .... Vilket tillsammans med att jag känner mig totalt jävla misslyckad resulterat i att snart har jag inte en kroppsdel utan skärsår... Men i
Morgon är det först gruppen och sedan dags att ta ställning ... Det är ett måste!

Jag är hemsk! Är på så jävla dåligt humör vet inte vart jag ska ta vägen med all ilska, frustration ... Det som gör ont. Stängt in mig på rummet hemma hos mormor och beter mig återigen som
En äckligt envis skitunge på fem år, som bara säger nej och vägrar göra något.... Och jag ska vara vuxen. Orkar inte med mig själv, håller på att explodera!!

Idag när jag kom cyklandes från centrum stod det tre människor samlade brevid en stackars gubbe som trillat och satt på rumpan . Dessa tre kämpade för att få farbrorn på bena utan någon vidare framgång. Som den medmänniska jag är kändes det självklart att fråga om dem behövde hjälp, tillsammans efter lite kämpande fick vi upp farbrorn i sin rullstol och han var mer än tacksam! Känns bra när man kan hjälpa till:)

När jag i inlägget nedan skrev att min mamma tror att jag behöver sysselsättning är det inte så enkelt att bara några timmar hitta på något, visst det hjälper men att vara sysselsatt 24 timmar av dygnet för att hålla tankarna i styr det kan jag inte begära av någon. Men tror ändå att hon har rätt det är vad som krävs just nu, för tankarna finns där hela tiden och i nuläget har jag ingen som helst kontroll... Nu kanske jag krånglade till det men ville bar få er att förstå närmare vad jag menar och varför jag eventuellt vill till avdelningen trots att även set känns skrämmande. Men på samma gång så tror jag att jag inte vågar släppa ut mina känslor som det år nu, då jag inte vill skada någon annan än mig själv .. Nu blev det mer invecklat än vad tanken var från början
Men skitsamma kanske hjälper det att skriva helt obegripliga inlägg på en helt obegriplig blogg haha...