Fiamiia

Fick familjen på besök igår. Kan inte påstå att jag mådde bra...men var självklart glad att få se alla! Hatar att humöret och tankarna drar iväg så snabbt bara, känns pinsamt och respektlöst... Men jag gör mitt bästa! Vi shoppade lite på myrorna och sedan käkade vi middag på Ikea, småmysigt! (Jag drack dock min shake) efter det drog jag brorsan och morbror på bowling. Jag förlora men var kul ändå.

Haha min "kamerakåta"lillebror, söt!
Morbror 

Jag sitter här med matångest men försöker eller SKA göra som jag och dietisten bestämt. Därför tog jag idag en "stor" frukost och det känns skitjobbigt! Blir en shake till lunchen. Inte känns det bättre för att jag vet att min "bundis" som jag känner mig mest bekväm med och som jag kan prata med och dela iop allt ska åka till pojkvännen och vara borta i två fucking veckor, får göra det bästa av situation. Gud vad jag känner att jag alltid är så otroligt negativ....ska försöka "rycka upp mig" men har ett HELVETE just nu då jag sumpat det jag kämpat så länge på att bli av med och lyckats ta mig tillbaka på ruta ett, men det är "bara" att fortsätta kämpa och inte ge upp! Och måste uppmärksamma hur tacksam jag är för alla som engagerat sig i mitt mående! Sjukdomen gör det svårt för mig att skilja på vad som är jag och vad som är sjukdomen.

Och troligtvis sömnlös natt. Klantade mig så jävla hårt, jag är så jävla förbannad på mig själv och kan inte klandra någon annan än mig själv och iof en gnutta dietisten, eller mycket faktiskt. Sedan gårdagens besök har jag varit i chock och närmare apatisk men ändå helt crazy. Kvällen/natten slutade med sjukhus. Plus i kanten till den underbara sjuksköterskan som tog sig tid att prata med mig och få mig känna trygghet. Hade nalle med mig och så jag väl var ihopsydd och färdig på G hemåt eller till toan så står hon med ett stort leende hållandes min nalle som jag höll på att glömma. Kramade om henne och tackade så mycket, hon var verkligen underbar! 

Jag lovade mig själv att om jag någonsin kom upp i en vikt över 100kg skulle jag ta livet av mig, jag lovade. Tårarna sprutar så det blir sjö i sängen. Vill inte var med längre, orkar inte mer nu! 

Min lilla älskling, min ängel två samtal på en dag, herregud vad jag saknar dig! Blir lika lycklig VARJE gång. Jag är så osäker och skör men denna pingla något berusad ringer och talar om hur mycket hon saknar mig, alla roliga saker vi ska planera att göra i sommar och framtiden. Är hon inte underbar? Inte heller bara hur hon saknar mig utan öser kärlek och peppar mig och säger hur stolt hon är över mina framsteg och att nu är jag påväg och jag kommer fixa det här. Jag älskar dig! ( kommer aldrig kunna säga eller skriva den meningen för många gånger!) 

Stolthet? Alla säger att jag är så duktig, får massa beröm och människor är till och med stolta över mig. Hur kan jag inte känna samma sak? 

Jag fick bestämma om vi skulle stanna i huset eller om vi skulle åka i väg. Jag bestämde att vi drog iväg till Waynes där vi var häromdagen och kom fram till att detta är "vårt" café nu. Tydligen så tyckte Camilla jag full i fan/busig ut, fattade inte vad hon pratade om men tror det beror på att Daniel hörde av sig och att vi beställt piercingar, hihi. Så lite busig är jag, impulsiv? Kanske! ;) fick höra att personalen tycker jag är jätte duktig och även Camilla som kämpar så jävla hårt. Det jobbiga är att själv tycka jag är duktig... Suger in kritik och negativtitet som en svamp och alla bra saker försvinner lika snabbt som jag fått . Vi pratade om så mycket mer men någon har tryckt på stoppknappen i mitt huvud så jag minns inte exakt. Men tror vi bestämde bla att jag skulle fortsätta hos dietisten och lite hur jag skulle gå tillväga med det. Hon sa också att jag äntligen visar på att jag faktiskt vill ha hjälp, tog bara ett år... Eller så. Och att dem nu ska vägleda mig så slipper jag kanske svänga in på helt fel väg. Känner mig dock ganska lost och "utanför" jag är osäker och rädd och för att inte skada någon annan håller jag mig mycket på rummet som personalen också har märkt och börjar oroa dem.

Och bortskämd! Käkade lunch med Camilla och sedan hade jag turen att bli utvald att följa med Camilla till pure. Hon Tycker jag kämpar så mycket just nu att jag var värd lite extra lyx. Där fick jag en timmes underbar lavastens massage! Sedan fick jag vänta ett tag till Camilla var klar, så fick sitta i massagestolen också ett bra tag ännu mer lyx! Jag var så avslappnad efteråt men nu är jag lite öm och trött så ligger i sängen kommer säkert somna ett tag under min värmefilt, gosgos! 
 P.s ska ta mig tid att svara på kommentarerna så snart jag orkar! 

Dålig uppdatering haft feber OCH migrän två dagar. Första dagen var värst då jag typ sov bort hela dagen, var verkligen så död! Men nu är jag "pigg" mitt huvud bråkar dock har typ EXTREM huvudvärk iop varje dag, sjukt jobbigt!! Knarkar typ alvedon för tillfälle.

Igår fick jag spontant följa med på hockey och det var precis vad jag behövde. Tror jag börjar bli en riktig "sportfåne"(hjälp!)för kollade även på

I nuläget har jag endast en timme terapi i veckan. Känns ovant och vet inte om det är bra eller dåligt återstår att se. På terapin lyssnade jag mest och kunde knappt kolla på Camilla för allt bara kändes skit och jag vägrar tårar. Vet inte hur många gånger Camilla sa att det var okej att gråta men nej INTE jag inte i min värld. Eftersom det inte kom så många ord ur min mun så började Camilla försöka dra ur mig hur jag "kände" och att jag var förbannad, vägrade erkänna det också. Hon sa att hon ser mig som hon alltid säger och sa att jag gått hela veckan och sett ut som ett åskmoln så något måste vara fel. Var som sagt mest tyst men när jag väl öppnade munnen så var vi där igen, ingen ser mig, ingen vill ha mig och berättade även om duschexidenten som uppkommit för några dagar sedan. Camillas slutliga ord till mig var att just nu är jag den som mår absolut sämst i huset och att hon "lider" med mig och oroar sig. Nu satsar vi på hotstone massage på tisdag om jag sköter mig.

Fick en kommentar häromdagen om det  missförstånd som blev i det förra inlägget. Jag kände mig helt enkelt så vilsen och att ingen ville ha mig här så grät floder och är fortfarande orolig, vilket det visade sig att personalen också var oroliga för min skull. Why? Ja...för att dem känner mig så och vet att jag är otroligt skör. Boende hade kommit till C och "klagat" på att de inte vågar säga till mig när jag pratar om olämpliga saker som självskadebeteende och mat för att de är rädda att jag ska springa upp och skada mig och att detta i sin tur skulle kunna leda till att jag blir utstött av de andra. Bröt som sagt ihop ihop totalt, jag gråter inte ofta men kunde inte andas pga alla tårar. C förklarade i alla fall att hon bara är orolig.