Fiamiia

 De senaste dagarna har jag fått upp ögonen för att jag INTE är ensam. Jag har trott att jag förlorat alla på vägen att jag är i vägen, att jag är ensam och ingen bryr sig. På terapin i dag vart det ännu mer uppenbart... Jag omedvetet eller omedvetet pushar folk till att inte vilja/orka vara med för att få mig själv känna mig ensam för sjukdomen säger att jag inte är värd dem, något i den stilen i alla fall....jag är helt enkelt en helt annan person. Jag har blivit min sjukdom och tappat greppet om mig, mig Fia som finns där inne någonstans den lilla Fian vill tacka alla som finns och har funnits med på min resa... Som fortsätter och skulle antagligen aldrig vara i livet idag om ni inte fanns!