Fiamiia

Skrev till Sonny på messenger att jag saknade honom och våra upptåg. Han var på stan så jag skyndade ner och så fick jag vänta 5minuter och så dök han upp. Vi pratade på han sa direkt att jag fått tjockare hår och att jag såg pigg ut, trevligt men....efter x antal veckor har jag nog aldrig byggt upp en sådan mask som nu. I vilket slutade med att han bjöd hem mig och att sova över på soffan. Nu är jag på tåget mot Heby och Sonny. Äntligen är han tillbaka i mitt liv. Om någon hänger med i svängarna så tycker ni väl att jag är dum i huvudet, vi har haft rejäla gräl tom. Så att vi velat polisanmäla varandra. Men man kan väl alltid ge varandra en andra chans?!

Näsan snörvlar och de vita tårarna bara rinner, inte som vanliga tårar utan vita tårar. Jag grät inte, men ögonen grät! Bakom de vita tårarna finns så mycket svart. Många minnesbilder som jag inte kan kontrollera, ensamhet, tomhet, livsglädje någon som förstår....nu frodas de vita tårarna som jag inte kan kontrollera de bara är där.

Inga ord! 

I onsdags träffade jag läkaren eftersom jag är så trött hela tiden. Bestämde oss för att börja dra ner på min stesolid och promenera lite varje dag samt duscha varje dag för min kropp ser ut som den gör. Tycker duschen kan vara rätt jobbig men det har varit rätt skönt trots allt. Jag har svårt att skriva det men när jag började kräkas duschade jag flera ggr om dagen innan jag kom på handfatet och tillsist toan. Jag konstigt nog längtar tillbaka. Jag har inte haft terapi på snart en månad .....där av mitt svammel. 

Jag är ganska desperat vad de gäller närhet så ja jag hade pojkvän i GBG men jag pallade inte. Han var värsta stalkern typ och jag får skylla mig själv så jag dumpade honom och blockerade honom överallt utom Skype för vet inte hur man gör. Orkade helt enkelt inte, just desperate for Love....blir ledsen när jag tänker på det, ensamt.

När man sitter på en buss alldeles med tårarna i halsen då är ensamheten verkligen påtaglig....

Jag har visst gått och skaffat pojkvän via happypancace aldrig fått napp förut men nu jävlar vad dem skriver. Han kommer iaf från Gbg och är världens goaste. Vi har inte kännt varandra länge utan det gick pinsamt fort så vi får se hur det fortlöper. Rebin heter han iaf och vi har pratat en hel del på telefon och Skype. Han vill att jag ska komma till honom i helgen men själv känner jag att det är för tidigt och är ganska säker på vad personalen kommer tycka. 

Hela förra veckan spenderades tillsammans med Nea. Vilken underbar vecka! Mys, leva på nudlar och lite choklad, fylla, dokumentär och bara vara. Nea hade glömt bort att hon skulle på middag och sedan ut på fredagen (?) oj vad vi drack fast jag inte ens skulle med. Vi spelade spel drack cider och rom och Cola gött gött. Både vart lagom  fulla. Sedan drog Nea iväg och trillade in på natten aspackad haha. Vi bestämde oss för att fortsätta dricka så vi drack och spelade Sverige spelet enda fram till 10 på morgonen sedan bestämde vi oss för att sova. På måndagen tog vi oss ett glas vin på femte våningen med strålande sol, och snackade skit. Väldigt trevligt! Sedan var vi tvungna att handla lite och efter det begav vi oss mot bussen tidigt, vilket var en jävla tur då slarv Fia glömt det viktigaste av allt nämligen mobilen så vi fick åka tillbaka och sedan tillbaka till Fruängens t-bana och ta oss till centralen. Vi trillade in på Lindex och jag köpte oss en varsin ny BH. Sedan satte vi oss på ett café båda trötta som fan. Efter typ en timme åkte Nea hemåt och jag väntade in tåget, skulle åka första klass. När tåget stod inne minst en kvart före avgång traskade jag längst fram till förstaklass. Skoja inte att det var så skönt! 

Ca två månader har jag praktiserat nu. De har varit snälla nog att en hel del anpassa sig efter mig och vad jag klarar av. Känner och har alldeles för länge kännt mig mer som en börda än någon som lyfter upp stället. Och har nu vid två ställen kännt mig "mobbad" av en personal vilket för mig givetvis bygger på hur värdelös jag känner mig. Känner att så länge hon jobbar så vill/orkar inte jag vara kvar. Jag älskar hundarna och jobbet men när det skär sig med personalen så blir jag så osäker och sårad så jag vill sluta. Orkar liksom inte mer. Visst jag har inte världens bästa kondition det vet jag men det går bra med all annan personal, så det är synd men jag vill inte ha prövotid och grejer jag orkar verkligen inte!