Fiamiia

Morgonen startade så himla underbart med kaffe i solen sittandes i hammocken tillsammans med min granne och personal. Supermys! Jag kände mig verkligen glad och som om ingenting kunde stoppa mig...wrong turn! Orkar inte ens skriva vad som vad som hände kanske senare ....inte för att det är viktigt för er vad fan jag håller på med. Så kan lika bra skriva det trotsallt jag sitter på akuten och jag är "ok"!

Tål att funderas på! Det har mer eller mindre varit en helvetes dag och mer där till. Mår uppenbart inte speciellt bra just nu. Lättretad, arg, irriterad och fysisk smärta oro kanske stress jag vette fan vad det är som grämer mig, men ont gör det. Fast hinner jag stanna och känna efter och ger efter  så vet jag precis vad jag behöver och att ge upp bara för ett tag, bara lite....orkar inte må så här! It's a game with pain

Sitter i bilen på väg mot Gävle. Om några timmar sitter jag och lyssnar på Mia Thörnbloms föreläsning,

Igår kom hela familjen hit för att vi skulle på kosläpp, vilket jag aldrig sett förr. Det var värsta adrenalinet bara flödade genom kroppen när kossorna studsande och springandes precis framför oss, wow! 

Låg och vred och vände på mig, trodde klockan var jätte mycket. Strax där efter så får jag ett sms "vaken?" Torii is back! Vi har nu suttit här i soffan och haft det hur mysigt som helst, småpratat lite om allt möjligt och nu väntar vi på kaffe :)

Har så mycket i mitt huvud just nu, inte allt är bra tankar i ärlighetens namn. Nu kommer säkert vissa bli irriterade eller helt enkelt tycka jag är dum i huvudet MEN jag kan inte sluta tänka på hur mycket jag bara vill ge efter mina impulser och lätta på tyngden från insidan, på det som gör ont. Jag går omkring och funderar på när och hur jag ska göra för att bli lugn igen och jag vet ju att det är fel men tanken finns där och trycker på mer och mer. Inte nog med de problem man har så har personalen vänt upp och ner på varenda rum eftersom man tydligen hittat pälsänglar(?) det jätte känsligt eftersom som jag har mitt system och mitt kontrollbehov så när en av personalen tyckte att vi kunde väl bara klippa sönder min sänghimmel (kommer hemifrån och jag älskar den!) hon tyckte att det var väl bara att köpa en ny då kom tårarna. Lyckades ta mig samman trots att det var sjukt jobbigt och obekvämt så lugnade jag mig då ullis min KP hjälpte mig bara hon, då blev det lättare...för hon vet hur jag funkar. Men det var bara att slänga allt som kunde tvättas i tvättstugan, sorterade lådor vilket faktiskt blev bra och kändes ändå skönt..på något sätt vart det lättare att lämna allt "gammalt" och starta på ny kula. Vissa saker var dock saker jag ville ha framme för att kunna läsa fina brev från underbara vänner, tack! Och mina gosedjur förbjöd jag dem att ens tänka tanken på att lägga i tvätten big no no, mina bebisar! Sprang upp och ner för trappor sedan tog hand om all tvätt med hjälp... Men tro det eller ej så sov jag som en ängel efter denna känslosamma dag. Men nästa dag kändes rummet kalt och inte som MITT kryp in utan någon annans, men igår kom sänghimmlen upp , kändes så bra! 
(Bilden symboliserar att mitt är mitt typ)

Ställde mig på vågen med förhoppningar eller Mja kanske mer för att förbereda mig inför dietist besöket i morgon, sjukt jobbigt! Tog ut lyckan i för tid då det såg ut som om jag hade gått ner 5 kilo...men jag har slarvat och jag har haft mens och så tog jag helgledigt från cykeln för allt bara kändes förjävligt. Så med andra ord hade jag tyvärr inte gått ner så mycket men hade i alla fall inte gått upp! Nu är det dags att höja ribban igen och ta tillbaka det jag missat, eller kanske mer lägga ribban "neråt". Högsta växeln nu kör vi, kilona ska rasa, inge mer fusk! Är redan besviken på mig själv men fick beröm efter jag ställt mig på vågen, för att göra en lång historia kort så tycker föreståndaren att jag är jätte duktig. Har lite smått panik och prestationsångest inför dietisten ... Funderat på att avboka men kanske lika bra att ställa sig på vågen och prata om hur det ser ut och hur vi ska gå vidare, livrädd tjej. Hon har inga krav på mig men jag har....

Tyvärr är denna blogg full av negativtitet allt för ofta, sådant som ni säkert stör er på. Jag skriver "bara" hur jag känner mig, hur mitt "nya" liv påverkat min vardag. Och just nu är det extra jobbigt, mår inte alls bra. Känner mig "utanför" här i huset och vågar knappt prata med någon längre gömmer mig på rummet eller håller käften. Har jag någonsin levt ett normalt och friskt liv? Nja och jag bad aldrig om detta som påverkat alla i min närhet, det är ett under att jag ens har vänner kvar, som tar mig för den jag är. Och en underbar familj som gör allt för att alla i familjen ska må bra i den röra dem lever i just nu, det är hemskt! Jag vet inte vad ett vanligt,normalt liv är. Hur jag fungerat utanför det här huset? Hur jag tar hand om mig själv...hur det känns att vara riktigt glad är vilket är något jag ofta funderar på. 


Finaste och bästa bonusfamiljen ❤️️
❤️️ Sanna, Sanna min älskade Sanna världens mysigaste och gosigaste vän!

Jag funderar på en kommentar som jag

Jag vet inte vad som flög i dig eller vad jag gjorde fel?! Önskar jag inte var den sjuka tjejen som bodde på ett behandlingshem men nu är jag det. Förstår att det måste vara frustrerande för de verkar dem även tycka här, eller ja dem är ängsliga. Jag förstår men jag förstår inte. Känslorna du fick mig att känna även om du inte menade det, så finns min känsla och min upplevelse kvar och det gör ont, så ont.  Nu känner jag mig mer förvirrad än någonsin. Känner mig som en liten porslins docka