Fiamiia

Fick trettio minuter på mig att ta mitt pick och pack innan jag och en till patient skulle bli hämtade. Satt apatisk i bilen med noll koll på vart vi tog vägen, eller tja Haninge .... Det är oxå där jag befinner mig nu. Det har gått några dagar och jag hoppas jag inte behöver se fler nya ansikten nu, eller prata är så orkeslös. Haft besök varje dag av någon , framförallt mamma . Trots mycket liten ork har vi pratat en del, lagt pussel och jag och mormor började på världens fulaste Pärlplatta igår, även fått ett nytt pussel men så många bitar blir yr i huvudet ....

Sömnlös i en säng på avd 31. Med två rumskamrater som snarkar i kapp. Mamma fick åka hem och jag skickades i säng, känner mig otroligt vilsen och osäker, mamma kom tillbaka !

En timme i väntrum, somnade nästan i soffan, kände mig stressad och det vart jobbigt att andas. Yttligare två timmar senare på en buss med mamma, pappa är på jobbet och okontaktbar. Nacka sjukhus, tredje våningen, avdelning 31.

No more lies, korten på bordet. To much and to little. Det gör så ont men ändå känns det inte alls.

Jag vill inte, hur blev det så här?! Fan också!

Ingen kan få mig att le som du!

Nu ger jag upp... Inte försökt allt för länge men vill sluta innan jag gråter i panik! Detta blir något att ägna helgen åt med tanke på att skolan börjat på måndag, tisdag ? Fattar inte ens när jag börjar, kör hårt. Försöker att inte hacka på mig själv men just nu går det inte så bra...

Vaknade för en timme sedan önskar jag kunde somna om. Tror det är dags att ta mod till sig och ringa det där telefonsamtalet som jag både laddat för och undvikit i nästan en vecka ...

Försökte sova bort allt gick väl sådär . Kom upp för bara dryga timmen sedan, ångest ångest ångest! Skulle bli em promenad med mormor och Mickei alby men det var isgata så gick inget vidare men tar mig en runda själv förbi nyfors och hemåt.

Tycker smått synd om mig själv , jävla prover . Var ju och tog prover för några dagar sedan min arm är inte allt för snygg just nu och det gör ont , känns ju sådär men what to do!? För övrigt är det fortf en jävla berg och dalbana och statusen för tillfälle är nog mest slutkörd och ont.

Det här är inte kul alls. Från det ena till det andra, känns som om jag är ett enda stort nöjesfält eller eg åker berg och dalbana som inte har några bromsar, inget stopp. Idag har varit riktigt retsamt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är rädd. Jag skäms.

Även om jag är rädd så måste jag försöka, våga. Inget att förlora...

Växlar mellan apati och bara extrem trötthet...segt!
 Mamma tvingade upp mig i morse och ut för promenad med henne, mormor och min syster som hon också tvingade upp. Solen sken och det ligger fakiskt snö på marken. Skönt med en promenad trots allt inte lika kul att bli tvingad att äta lunch sen, men jag överlever. Just nu känner jag mig bara väldigt trött på mig själv...dippar, toppar och dalar. Dagen har inte direkt tagit mig någonstans och snart är det kväll...borde kankse orka göra snyggt i mitt rum, men orkar inte och så bllir det halvdant, känner också att jag skulle behöva ut och ta en promenad, rensa skallen. Vi får se vad som händer...ska försöka orka göra lite mer nytta i mitt rum, försöka duger antar jag, eller egentligen inte men skitsamma.....sedan får det bli en promenad.

"Minnen kan vara som en tyst viskning eller som ett skrik som skär igenom allt"

Hade så mycket att skriva, så mycket i huvudet men antar att hjärnan slutat fungera så här dags.
Sov länge som vanligt, kom upp och fick dra i väg med en djälvla fart till Tyresö hälsan för att ta prover på tom mage, satan kände mig rätt dåsig efteråt och det gick riktigt segt att komma hem. Gick hem och vilade ett tag innan det bar av till Tess där jag spenderat eftermiddagen/kvällen och till och med natten kom hem för typ en halvimme sen.

 Det har varit en låååååång kväll men ändå så gick allt så snabbt. Vi har hunnit plugga och skratta åt alla knasiga argument och frågor, ibland kan det ju faktiskt vara kul med plugg, hehe. Kvällen har också bestått av otroligt mycket känslor, lyckades nästan äta middag men hamnade i total apati, tröttsamt lyckades ta mig tillbaka till verkligheten sakta men säkert, obehagligt. Vi har pratat mycket om allvariga och seriösa saker som vi har gemensamt, det är skönt att ha någon att prata med, någon som förstår. Som sagt det blev en lång kväll och vi hade säkert kunnat sitta HELA natten och nu är jag inte speciellt trött men sitter i alla fall hemma i min säng och bör överväga sova.