Fiamiia

vakna och se hans nyvakna ansikte brevid mig. Vi pratar massor, både bra och jobbiga saker, lär mig mer och mer honom för varje dag men förstår att jag aldrig kommer förstå honom fullt ut men han gör mig lycklig! Han har också humor grym humor, svårt att inte skratta när man är med honom. Han har gett mig ett nytt perspektiv på livet! Vad gjorde vi mer då..? S. Hade ett möte på tisdag förmiddag så jag hängde i Salas lilla galleria med en cappucione och en en bok, lyssnade på hög musik. Efter S. Möte gick vi traskade vi hem till honom. Vi båda somnade i soffan något slutkörda framför tv:n. 

I söndags hade jag en helt underbar dag med en helt underbar kille. Vet inte bäst hur jag ska beskriva hur dagen/kvällen kändes jo kanske för bra för att vara sant. Jag fick leka fotomodell och S terroriserade mig med kameran , men oj vilka fina bilder det blev! Förutom det pratade vi massor i början var jag blyg för kunde inte få bilden av hans fina ansikte ur mitt huvud som snurrade typ snurrade tusen ggr om. Jag slog mig ner i köket medan karln lagade mat åt mig/oss och vi tjöta på sedan satte vi oss i varsin soffa och jag var helt kaos inombords. Han gjorde verkligen allt för att jag skulle stå i centrum och må bra, det blev mycket Goa skratt och MASSA mys. Han satte sig bakom mig och pillade med mitt hår vilket var så otroligt lugnande och skönt sedan tog han mer eller mindre min hand och efter ett tag bad han mig ställa mig upp och så höll han om mig hårt han doftade gudomligt och av någon konstig anledning började jag nästan gråta. Trygghet? Kanske! Han är så himla fin....men sedan kommer det där MEN  och då är det självklart så att gubbfan inte känner att han vill ge sig in något förhållande just nu utan måste jobba med sitt eget, vilket jag respekterar men mitt undermedvetna vill så ha honom. Ni vet känslan man känner att för varje steg, ord allt han gör om det så är laga mat eller vad som helst och man vet att man inte ska ha några förhoppningar och motvilligt ändå har det...ja där hamnade jag. Men inte brydde jag mig om regnet när jag traskade hem från station nej jag gick och smålog och tom. Fnittrade för mig själv. Idag ska jag träffa karln igen och minst en puss ska jag få det har han lovat men han är en jävlans retsticka så jag vet inte, känner mig lite nervös.....!

Jag har stirrat på telefonen och stirrat och stirrat men inte ett ord har funnits. Det händer väldigt mycket grejer just nu så mår inte speciellt bra allt är så rörigt och oroligt. Mycket sjukhus SöS för huden och nu kommer det jobbigaste Sollentuna sjukhus capio anorexicenter. Måste verkligen få hjälp med min bulimi men det är många pusselbitar som måste sättas på rätt plats. Dessutom har jag gått upp all vikt jag hade gått ner, bra jobbat! Not! Döda mig! Ska till kiropraktorn på måndag om min höft är okej så ska jag börja träna,promenera och damma av träningscykeln! 

Tänkt skriva gång på gång på gång. Vet inte vad som stoppat mig...kanske sanningen, kanske livet, eller det som borde vara livet. 

Jag minns inte om jag skrivit om min svarta låda/hål där jag lägger allt jag flyr från. Vilket i själva verket är mig själv. 

Det har hänt så mycket att jag mest vet vart jag ska sluta...jag är på bristningsgränsen, snälla ge mig hopp!