Ångest och tvångstankar
Tvångstankar, ångest, tvångstankar, ångest, tvångstankar, ångest, tvångstankar, ångest, tvångstankar...
Har varit skakig hela dagen, skakat av ångest . Känns som jag knappt minns hälften av denna katastrofdag. Ibland är det verkligen svårare än vad man tror, att kämpa emot, tillslut orkar man inte och så är man fast i sockervadden, klistrad kletig, skamsen, liten, skör och frustrerad. Finner ingen som helst ro i varken kropp eller själ. Gjort två dumma försök för att känna att jag lever, med andra ord rakhyvlar... varför i helvete ska detta vara det enda alternativet ? Är det de enda alternativet? Jävla fucking borderline och självskador. Det hat varit en lång och mer än jobbig dag, hoppas jag åtminstone kan få somna och sova gott. Har terapi i morgonbitti ska försöka komma ihåg att prata om detta på terapin. Men sanningen är som jag skrivit förr ju längre uppehåll ju högre fall.
