Fiamiia

I tried so hard
And got so far
But in the end
It doesn't even matter
I had to fall
To lose it all
But in the end
It doesn't even matter

Hade andats ut, var förberedd på ledighet och hade till och med planer, men kunde inte låta bli,telefonen ringer oah jag inser att det är från jobbet, svarar glatt och förstår att Julia fortfarande är sjuk och att de snabbt behöver folk till kvällen, självklart ställer jag upp av många olika anledningar.

Anyway...hade ju som sagt planer, hade mer eller mindre lovat mamma att stå på Siggesta loppisen med henne denna fina söndag. Detta ångrade jag dock ganska snabbt när jag kom dit. Kankse vart jag stressad av tanken på att faktiskt skulle jobba på kvällen, eller så var det bara chocken av allt folk som befann sig på Siggetsta, eller det faktum att det var vägarbete, vilket gjorde att det tog dubbelt spå lång tid att bara ta sig dit, vilket gav mig myror i brallan minst sagt.Jag vet inte men på dåligt humör vart jag i alla fall, så jävla illa och inte okej. Blev ett och annat loppisfynd medan mormor och pappa löste av varandra vid vårt bord. Jag fyndade som vanligt denna gång vart det dock "bara" två tröjor, en överdrivet stor Hoodie och en fin kortare stickad tröja.

 

Direkt efter Siggesta mot jobbet och dagens utmaning, jobba? haha! Kände i bilen hur trött jag var, men lika snabbt tog jag mig i kragen och försökte piggna till. Första timmen gick sjukt snabbt och smärtfritt, men som en käftsmäll kom sedan ångesten, grattis, eller jävla skit! Pojkarna var retsamma som vanligt, dem är goa men ibland blir det bara för mycket. Bad Joshua ta Evas kassa, kände att det var kört och den enda jag vågarbe om hjälp om jag vågar det är Eva. Jag kunde knappt prata men bad henne lägga sin händer på mina axlar, istället ställer hon sig bakom mig och kramar om mig, underbara människa, får mig att skratta lite, paniken släpper dock inte, hon kramar mig igen , vi pratar lite och snart är jag tillbaka på banan. Så frusterarande men jag stannade det är huvudsaken.