Fiamiia

Framme i London med nöd och näppe, ska fan inte tro att man har flyt, nejnej vad är det? Flygresan var hemsk, satt och tröck näsan mot fönstret ihopp om att behålla lugnet som jag dock inte hade från början, uppenbarligen. Stressigt vart det också innan vi ens kom i väg till flygpatsen, nu känner jag hur osammanhängde denna mening var men i alla fal...har aldrig tyckt om att flyga men den här gången var det annorlunda. Allt kändes som en evighet och mer än halva resan var jag tvungen att sitta med huvudet mellan benen och göra vad jag kunde för att försöka andas, hemskt, lagom panikslagen var jag som pricken över i lika sur och grinig som vanlig, got to love it, nat! När vi väl landat i London fick paniken ett riktigt hårt grepp om mig igen och jag ville typ bara slå sönder ett fönster och kasta mig ut, men istället hukade jag mig ännu en gång och typ försökte skrika, kunde inte stå stilla och luften var som bortblåst, härligt inget syre, oh yes. När vi sedan lyckats komma av planet var jag mer än hysterisk och självklart så går dragkedjan sönder på min väska och allt packning är på väg ut, gaaah, wtf liksom???? Bra början, nej inte direkt, men men...lyckan fortsätter mina vänner då vi istället för att hamna vid London Bridge där vi egentligen skulle mött upp Julia hamnar vi på Victoria stationen mer än lovligt förvirrade, tur att det finns mobiltelefoner. Efter si sådär en tjugo minuter av väntan och allmän förvirring samt kortslutning i min hjärna så jag äntligen min syster komma nästintill springandes med ett stort leende på läpparna och det var kramkalas.