Tålamod är en fiskares bästa vän
Lotta på bråkmarkargatans far sa det en gång, och visst är det så. Under gårdagen pratade lillebror lyckligt om att gå och fiska och jag kände att jag nog också var lite sugen på det, så jag sa glatt att då måste ju jag få följa med. Så idag efter jobbet och några damputbrott senare, la mig på sängen lagom irriterad, ångest upp till öronen och ville helst inte göra någonting, men fick inte mindre ångest över att svika lillebror såklart, så off we go efter mycket om och men. Försökte skylla på vädret för att slippa komma i väg, då det faktiskt hade regnat och haft sig ett bra tag, men kom inte undan till min förtvivlan...
Butter promenerade jag ner till båtbryggan tillsammans med lillebror, morbror och far. Fortfarande på halvbra humör mer eller mindre insjunken i min egen lilla värld så hör jag snart hur lillebror skriker och då menar jag verkligen skriker hysteriskt för att han fått napp. Pappa kommer till undsättning och en stor aborre sprattlar galet ihopp om att få leva men icke. En liten stund senare lyckas även jag få napp, skriker dock inte som min bror men pappa får ännu en gång komma till undsättning, haha. Det plaskar och har sig längre ut i vattnet och snart har även morbror fått napp, en liten sketen sak, som dessvärre svalt hela kroken så han går till härdan, sedan är det pappas tur. Efter några timmar av trassel, napp, busiga fiskar och envisa och hårda tag begav vi oss hemåt sex abborar rikare. Kommer hem till en sprakande brasa och vin och kex, mys I guess i alla fall brasan. Dags att sova en ny dag i morgon.
