Fiamiia

Idag har jag fått smaka både på livets goda och hårda, kanske mest hårda då jag återigen slagit huvudet i golvet och denna gång inte måttligt då min panna lyser eller kanske mer såret som uppstod. Så jävla knäpp, orkar inte med mig själv, så långt från normalt man kan komma, vad nu som anses normalt .... Jaja... Bla Bla tänker ni säkerligen vid det här laget. Nu kommer vi till det något mer positiva. Jag har inte klarat av att äta potatis, ris framförallt pasta. Men innan jag flyttade började jag våga tack vare Daniel, trodde aldrig det skulle gå. Det är ingen lätt match och kan ibland sluta med "hål "i huvudet men då försöker jag i alla fall. Jag har heller inte kräks på tror jag två dagar, sjukt tufft dock och ibland är det på väg upp ändå, utan att jag gör det självmant.... Så svårt att släppa taget av något som står än så nära hur knäppt det än må vara.