Ensamkväll med mello
Kvällen har spenderats i sängen ensam hemma framför mello. Inte helt ensam då jag messade med Johanna största delen av programmet . Och var det bara jag som kände skam för att vara svensk med kvällens första så kallade bidrag?! Seriöst! Kändes som jag hamnat mitt i en otroligt dålig porrfilm, OMG säger jag bara, skärpning Sverige! Något som jag också la mörke till under kvällens program var alla otroligt duktiga dansare. Det kliar i dansnfingrana/fötterna, jag vill dansa igen, dansa för att det är kul, dansa för att känna den glädjen som jag en gång kände, jag vill ha tillbaka dansen som en del av mitt liv, men något säger mig att så länge jag inte är frisk kommer jag aldrig stå på scenen igen. Men om andra kan borde ju jag kunna, måste bara hitta gnistan och kämparglöden som finns där inne och väntat på att tändas, jag kan, jag måste kunna även om det allt som oftast känns omöjligt så fanns det någon som en gång sa att INGET är omöjligt!
