Fiamiia

Ligger i sängen med datorn i balgrunden och tankarna går på högvarv. Känns som jag inte varit mig själv sedan Greklands resan, längtar faktiskt tillbaks.. Drar mig undan, vill bara sova, allt gör ont, det bara ligger där i bröstkorgen och växer sig starkare och jag känner mig allt svagare. Jag faller, har tappat fotfästet. Jag oroar mig över att aldrig nå fram, nå acceptansen, gå vidare, orka leva inte bara överleva . Räkna timmar tills jag får sova, inte gömma mig på rummet, gömma mig från allt istället för att våga falla och sedan resa sig med stolthet... Jag är rädd att aldrig nå dit.