Kort och gått om första året på BH
Idag är det ett år sedan jag lämnade Stockholm då jag ÄNTLIGEN fick en plats på Alba ett behandlingshem i Uppsala . Minns att jag kände mig så liten, där stod jag med nallen i famnen iklädd en ärtgrön jumpsuit och självklart var mina föräldrar med mig. Inskrivningen gick bra men ville inte att mamma och pappa skulle lämna mig så dem blev kvar. Tog inte många timmar innan jag bröt ihop och stortjöt. Det var alltså min början på en ny framtid. Jag fick "bygga"mig ett eget krypin där jag idag trivs jätte bra. Blev några svängar till Ikea och så var det verkligen mitt drömrum. Släpade omkring på min nalle som överallt, det var min trygghet och 
han hänger med fortfarande men "bara" när det är extra jobbigt. Jag har skaffat nya vänner, även om det är svårt när man bor i ett kollektiv och alla har sina problem att deala med. Men vi är som en stor ovanlig men kärleksfull familj. Sedan har det varit mycket saknad och ensamhet som många gånger lett till isolering och många tankar som snurrat. Jag har gjort de mest korkade grejer i mitt liv som jag aldrig kunnat tänka mig. När jag kom hit var jag i riktigt dåligt skick, blod på kläder, sönderskurna armar och det tog aldrig slut. Fortsatte liksom med mitt missbruk, oftast flera gånger om dagen. Såg på de andra tjejerna, deras ärr och jag vet inte vad jag tänkte då, det minns jag inte, men inte trodde jag det skulle sluta på samma sätt för mig. Idag har jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit inne och sytt. Jag tog också en överdos, orkade liksom inte mer, men ja... Jag överlevde, även om jag där efter haft samma tankar då och då. Med andra ord har det varit mycket blod svett och inte allt för mycket tårar förutom när jag sitter här idag eller de senaste månaderna. Jag HADE en terapeuht som var man, vilket jag var skeptisk till med min historia. Idag har jag en kvinnlig dock bara en timme i veckan, lite tufft men mitt val. Jag har börjat försöka ta hjälp på riktigt, jag är och har varit ganska försiktig men idag har jag otroligt mycket lättare att ta emot hjälp. Behandlas även med massa mediciner eftersom som jag femhundra elva diagnoser....jag lever i alla fall och just nu är det bulimin som är i fokus. Är överviktig och jag leker lite med elden men jag kämpar på en viktnedgång.
Kommentarer
Trackback
