Fiamiia

Vissa dörrar hålls stängda av en anledning men måste öppnas ändå, ofrivilligt. Jag grät mig igenom hela terapitimmen ville inte ens kolla på C, definitivt inte möta hennes blick. Fortsatte gråta efter terapin var helt förstörd. Finner inga ord mer än förnekelse. Jag vill inte ha någon jävla ätstörning, jävla bulimi. Minnena bara snurrade i mitt huvud från månaderna på Mando för 5 år sedan och hade 32 i jeans, vill dit igen men är för svag och skamsen. Jag är en misslyckad anorektiker och minst lika misslyckad bulimiker, flummigt. Så många minnen....i morgon är det jag som tar mig i väg och simmar, orkar inte mer av denna skit.